Här får publiken ta plats

De dansare som jobbar på Regionteater Väst möter en ung publik. I denna intervju får vi träffa Jessica Andrenacci och Maria Ulriksson och ta del av deras reflektioner kring det.

Krävs det egentligen några specifika kunskaper för att dansa för barn?

Jessica: Ja!!

Maria: Nej, vad skulle det vara, tänkte jag först. Men Jessica och jag pratade nyss om föreställningen Silent Disco som jag gör just nu. Om den ska repriseras, med en annan dansare, vad behöver hen kunna då? Det finns många fina dansare, men vilka kan också interagera med publiken på det sätt som krävs?

Jessica: Den som jobbar här måste verkligen ha ett intresse för vår publik och att kommunicera. Inte bara att stå på scen. Det här är ingen ego-boost, och går inte att göra för prestigen. Det betyder bland annat att inte att ha någon mask att sätta på, man måste vara närvarande. Det finns olika sätt att kunna det, vissa har bra känsla för tajming, mimik, det teatrala, humor eller har ett fokus som attraherar unga.

Maria: Utmaningen är att använda vår konstform så kommunikativt vi kan, utan att det blir narrativt. Det måste också kunna vara abstrakt. Kanske är vår publik mer vana att få en berättelse, men de får ju inte alltid det med dans.

Jessica: Vi måste vara inbjudande, visa att vi ser publiken, och påvisa överenskommelser i rummet. Inget kan göras per automatik. Det handlar om att alltid anpassa sin aproach till publiken. Till exempel byter vi mindset när det är vuxna i publiken.

Maria: Här har vi utvecklat ett bra samarbete mellan kollegorna. Vid vissa föreställningar kan det ju vara stökiga barn eller andra situationer som vi måste lösa på ett ögonblick, utan att prata. Vi är duktiga på samspel. Mycket av den kunskapen har vi utvecklat över tid. Det är inte självklart. Gemensamt i ensemblen är att vi har en djup respekt och stort intresse för publiken. Vi har utvecklats genom hur våra ledare väljer att ge oss uppgifter och ett snyggt teamwork som utvecklar sig hela tiden. Vi har också turnerat extremt mycket och spelar alltid många föreställningar. Det bygger ju en erfarenhetsbank.

Jessica: Alla har ju inte samma egenskaper eller sätt att närma sig svårigheter, men vi stöttar varandra. En del nya som kommer till oss blir lite rädda av de krav som ställs. ”Vadå, ska vi prata?” Vi gör ju inte rena undervisningsuppdrag, men det är jätteviktigt att vi har ett språk för det vi gör, barnen frågar ofta efteråt. Att möta dem i det är lika viktigt som att utföra våra rörelser.

Maria: Vi har gjort några föreställningar där vi är väldigt nära vår publik, till exempel Doppelgänger, Världsrekordet och Matsalen. Då måste vi samarbeta med publiken och ansvara för dem när de är med på scenen. Jag inser nu i efterhand vilket stort ansvar vi tog på oss i arbetet med föreställningen Världsrekordet som vi gjorde nu i höst. Jag hade en del där jag frågade en grupp i publiken vad de var rädda för. Vi spelade in det de sa, och använde det senare i föreställningen. Naturligtvis hade jag tränat på olika scenarier, till exempel svar som ”Jag är inte rädd för något” och att tackla utagerande och tuffa tonåringar, eller de som inte ville säga något alls. Men det kom helt fantastiska svar! Någon sa att han var rädd för att prata om sina känslor. En kille som särskilt fastnat i minnet sa att han var rädd för att bli ensam, för det hade han varit så mycket tidigare i sitt liv. Tänk att vara 14 år och säga det högt inför sina skolkamrater!

Jessica: Jag minns också när vi spelade ”Superhjältar och förbjuden frukt” i Trollhättan, strax efter de hemska morden på en skola. Det var en ganska abstrakt föreställning och jag hade fått tolkningar om att jag var en tomat, en chili eller en joker. Men denna gång fick vi höra att det utspelade sig på ett sjukhus och att vi höll på att rädda en persons liv. Den vita dekoren var himlen och några av dansarna var änglar. Hela klassen hade ett stort behov av att prata om vad som hade hänt. Så fint när konsten kan vara en del av det.

Maria: Att ta del av reaktionerna är verkligen en stor fördel i det här jobbet! En gång sjöng ett barn med, och någon ville vara med och dansa. Jag uppskattar när vi träffar publiken flera gånger. Det märks när de känner sig trygga med oss. De vet att här får publiken ta plats.