Tomas Elfstadius är fast anställd musiker och kompositör på Regionteater Väst. Han skriver originalmusik till de flesta av våra dansföreställningar. Här berättar han om sitt arbete:

- De flesta processer är lika till att börja med. Antingen finns ett givet tema och en idé kring förställningen och då börjar jag där, eller så finns det ingenting och då börjar jag i alla fall, med lite olika utkast.

- Det är alltid en växelverkan mellan mig och koreografen. Ibland har musiken inspirerat koreografin och ibland hämtar jag idéer utifrån vad koreografen berättar eller visar. Naturligtvis inspireras jag också ofta av scenrummet och scenografens och kostymörens arbete. Någon gång har Camilla sagt ”Oj, det här hade jag inte väntat mig”. Det är bra, det ger en kreativ boost till projektet. Camilla beställer väldigt sällan musik till en exakt scen. Då kan jag bli överraskad, ”Jaha, hon valde den musiken till det”. Vi har nog överraskat varandra genom åren, säger Tomas och skrattar.

När är ditt jobb svårt?

- Det blir besvärligt när konstnärliga processer dras ut. När en inte kan välja ben, när testandet pågår för länge. Jag kan ju inte göra helt färdiga mixar förrän scenen är helt satt och klar. Redigering pågår ofta in i det sista, men då får det helt enkelt inte vara för stora sjok av musik som ska göras om.

Hur ser ditt arbete ut idag jämfört med när du började arbeta med dans och teater?

- Det är stor skillnad! Om vi börjar med att se tillbaka på 90-talet har ju allt förändrats rent tekniskt sedan dess! Vi hade ingen inspelningsstudio till exempel och jag har fått lära mig all ny digital teknik själv, tillsammans med mina kollegor.

- Jag började som teatermusiker på Skånska Teatern. Det blev min sceniska utbildning. Vi i orkestern blev inbjudna att delta på scen, i små roller och det gillade jag. Även på denna teater har jag gjort några små roller. Men det blev ju svårare i dansföreställningarna, jag dansar ju inte. Fast i till exempel Lilla Spöksonaten var jag med, som Hummel i rullstol!

- Jag tycker också att den moderna teatern och den moderna dansen har närmat sig varandra, om jag tittar på det ur ett musikaliskt perspektiv. Tidigare ingick musik i teaterföreställningar mer i rent musikdramatiska stycken. Men idag kan det ju ligga musik konstant under en hel föreställning, nästan som filmmusik. Och som i dans. Därför är det så roligt att jobba med dans. Dansmusiken får ta plats, den är ett eget element.

- När jag började på Älvsborgsteatern, som sedan blev Regionteater Väst, hade vi ingen dans, så min erfarenhet av det är inte så lång. Det väsentliga jag lärt mig om dans och att skriva för dans har jag fått genom Camillas förtroende. Jag hade visserligen gjort några produktioner innan med bland andra Mireille Leblanc, Björn Elisson och Tommy Håkansson. Men Camilla och jag har verkligen blivit ett team. ”Du tänker som en dansare” säger Camilla, det är en komplimang.

Det är alltid en växelverkan mellan mig och koreografen. Ibland har musiken inspirerat koreografin och ibland hämtar jag idéer utifrån vad koreografen berättar eller visar.

Om att vara konstnär på en institution

- Jag har möjlighet att påverka mitt jobb, annars kan man ju inte vara konstnär. Men vad man måste förstå om man jobbar på en institution är att det innebär att du inte kan driva ditt konstnärskap som självändamål. Samtidigt som du ska leverera något som du står för och betyder något, ska det fungera i ett större maskineri. Du ska också ta hänsyn till en annan konstnär som är arbetsledare.

- Men du får inte heller vara feg, då spelar du ju ut din egen roll. Du måste våga ta strid när det är relevant och om du har anledning. För min del har Camilla gett stor konstnärlig frihet och högt i tak.

- Att arbeta med Camilla har också inneburit att få ta del av hennes kontakter. Att vi har fått arbeta med Max Stone, Helena Franzén, Martin Forsberg, Örjan Andersson, tanzanerna såklart och nu kommer Charlotta Öfverholm snart. Jag är också glad över att Camilla har valt att jobba med några dansare över en längre tid. Det har gett en kontinuitet i ensemblen, ett fundament. Och så att alltid få träffa några nya varje säsong, det ger energi.

När har du fått utmana dig själv som musiker och kompositör?

- I På Gränsen gav vi oss in i elektrolandskapet, det var roligt. Vissa partier var traditionella popballader, men med nya anslag och klanger. Jag tänker ofta på Lilla Spöksonaten. Det kan vara en känslomässig grej också, att jag var med på scen. Musiken i den skulle bidra till historien, det är inte så ofta vi gör sådana episka berättelser. Bernarda hade en tematik som jag kunde närma mig genom att jag tidigare läst texter av författare som bidrog med material till föreställningen. Den var en sådan produktion där jag tror att min musik gav Camilla uppslag till scener.

- Sen måste jag ju nämna MOVE och samarbetet med Fujo Makaranga. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, men Camilla ser alltid bara möjligheter, hon visste att det skulle bli bra. Det kan jag känna att jag skulle vilja uppleva igen. Ursvänget som han tog med sig! Han har något som inte är helt självklart för moderna afrikanska musiker, fullständig koll på traditionell folkmusik från Tanzania. Han behärskar sitt huvudinstrument djembe fullständigt och han kan berätta om speciella rytmer och figurer som han spelar. Och kan samtidigt göra en poplåt. Dessutom kan han dans. Han hade ju varit här och jobbat här innan på Skånes dansteater och hade stor erfarenhet.

Vad tycker du kännetecknar dansen på Regionteater Väst?

- Jag tycker vi gör fantastiska föreställningar. Den stora styrkan är att vi håller hög professionell nivå dansmässigt, och att alla våra föreställningar har en bred målgrupp. Varje produktion har ett tänk om vem den riktar sig till, men under själva processen skapar vi konst. Vi begränsar inte publiken till en viss mall. Utmaningar är en föreställning som en kan bli häpen över att den är gjord för en så ung målgrupp, men det funkar så bra för de små barnen. Och de äldre, samtidigt, de ser bara andra saker.

- Vi har också en enorm tillgång i att vi har så bra kvalité på dansarna. Vi är kända för det och vi måste fortsätta hålla den fanan högt.