Matsalen

Björn Säfsten är koreograf för Regionteater Västs senaste dansproduktion, Matsalen (i samarbete med GöteborgsOperan). Här berättar han om arbetet med den.

- Uppdraget började med att Camilla Ekelöf kontaktade mig och bad mig göra ett verk utifrån något av skolans rum eller befintliga miljöer. Jag gick igång på matsalen, kantinen, som för mig är ett väldigt spännande rum. Det är politiskt på så sätt att det pågår en stark socialiseringsprocess där, i relation till mat. Jag tror det är en typisk svensk, eller åtminstone nordisk, företeelse, just att alla samlas på samma ställe och också äter samma mat. Inga matpaket, inget jämförande, vi går inte hem på lunchen eller till en kiosk eller restaurang. Kösystemet är spännande också tycker jag. Hur vi skolas till kulturella varelser. Matsalen är en nyckelplats i vår kulturella skolning.

Men under processen fick teatern backa på idén med ett site-specific verk. Praktiska omständigheter och regelverk gjorde att vi inte fick tillträde till matsalarna på skolorna. Det är ett väldigt hårt schemalagt rum, och skolan har inga andra alternativ. Hygienbestämmelser var ett annat problem.

Kösystemet är spännande också tycker jag. Hur vi skolas till kulturella varelser. Matsalen är en nyckelplats i vår kulturella skolning.

- Ja, det blev en riktig utmaning för mig, säger Björn. Jag och Lisa Tan, som är bildkonstnär och bland annat gjorde scenografin till föreställningen, fick ta en rejäl paus och fundera på hur vi skulle kunna hitta en ny ingång. Det värsta jag vet är ju rum som representerar, i detta fallet en matsal. Istället för att vara en matsal. Men till slut hittade vi ett grepp för att komma runt det.

- Det jag och Lisa valde var att vi inte skulle bygga ett rum som är som en matsal ÄR. Skeenden, ingången och brickorna till exempel är matsal, men vi ville också påstå något helt annat, gå så långt ifrån rummet som möjligt. Vi använde tydliga objekt för att reflektera och informera oss kring dem och använde dem på nya sätt.

- Vi jobbade också med att omförhandla kontraktet med publiken eftersom det inte finns några sittplatser i föreställningen. Det finns en mycket interaktiv del där alla som befinner sig i rummet deltar. Jag tyckte det var mycket inspirerande med de möten vi hade under repetitionsprocessen. Vi gjorde flera besök i matsalar tillsammans i ensemblen. Det är dansare från olika delar av världen så just att hitta en gemensam referens till det svenska i vår matsituation var viktigt. Lisa Tan spelade in ljud, knäckebrödsknaster och porslinsskrammel. Under repetitionerna hade vi mycket referenspublik. Det är stor skillnad på att göra en koreografi med sju dansare, mot att ha 60 medverkande samtidigt, så det behövde vi öva såklart.

- Föreställningen landade i att fokusera på aktiviteter och det politiska, människor och deras kommunikation. Det blev faktiskt lättare att nå dit än om vi hade varit i en riktig matsal.