Bernarda – vi visste inte vilken tid det var

Våren 2015 gjorde vi en stor samproduktion mellan våra två hus – mellan dans och teater. Publiken var högstadiet och tematiken och utgångspunkterna i föreställningen var diktatur och förtryck av olika slag. Inspiration till koreografi och scener hämtades från den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorcas verk Bernardas hus. Annat textmaterial var skönlitterärt, intervjuer samt några till föreställningen nyskrivna texter. Till nykomponerad musik intog fyra skådespelare och fyra dansare det stora scenrummet. Det gemensamma temat var vittnesmål om diktatur och vi ville undersöka fenomenet diktatur som ett sätt för att förstå vad som kännetecknar en demokrati.

Scenkonsten gör här ett viktigt jobb. När jag ser dansarna framför mig kommer jag inte undan. Jag påminns om att jag måste värdesätta min frihet min rätt att uttrycka mina åsikter. Tacksamheten är också stor att jag lever i en demokrati där våra teatrar får lov att sätta upp den här typen av föreställningar.

Sara Kirudd, Bohusläningen 17/3 2015

Varför vi ville göra en föreställning med utgångspunkt i temat förtryck och diktatur:

Camilla Ekelöf, konstnärlig ledare, dans: Jag hämtar intryck från det som händer i vår samtid. De politiska strömningarna som bygger på att exkludera människor är något vi måste göra motstånd mot. Människor kan uppleva förtryck i sina hem, i sina länder, i skolan och på sina arbetsplatser. Jag vill lyfta upp förtrycket till ytan. Jag vill ge plats åt dessa tankar på scen genom dans och teater. Vi människor återupprepar beteenden och sätter dit andra när vi själva känner oss trängda. Vi håller på att upprepa historien i ett ständigt pågående förlopp. Det behöver vi få syn på.

Pelle Hanæus, konstnärlig ledare, teater: Vår tes var att vi för att förmå att uppskatta och försvara vårt demokratiska styrelseskick, med bas i synen på allas lika värde, behöver veta något om hur diktatur och avsaknad av mänskliga rättigheter känns. Jag tror att många unga människor tar demokrati och respekt för sina egna rättigheter för givna. Därför ville vi göra en föreställning som handlar om diktatur – i hemmet och i staten.

Efter föreställningen hoppas vi att publiken upplevde/tänkte/kände:

Jag tänker att ett demokratiskt samhälle kräver av medborgarna att de formulerar och uttrycker sina åsikter

Pelle: Jag hoppas att publiken blev känslomässigt berörd av de karaktärer och situationer de fick möta i föreställningen. Av musiken och det visuella. Att beröras av andras berättelser, förmågan att leva sig in i andras liv och göra kopplingar till sin egen tillvaro – det är sådant som gör oss mänskliga. Jag tänker att ett demokratiskt samhälle kräver av medborgarna att de formulerar och uttrycker sina åsikter, att de är engagerade i det gemensamma och att de lyssnar på personer med andra erfarenheter. Kan vår scenkonst inspirera till det, blir jag glad.

Camilla: Jag vill att en ska vara vaksam på hur fort det går att hamna i förtryck och att själv bli en förövare. Vi kan alla göra något och ta ansvar för att vårt samhälle blir mer tolerant. Vi kan alla säga ifrån när något känns fel. Jag vill uppmana till detta. Jag vill få människor att tänka själva. Då skapas motstånd. Jag hoppas att publiken kände att just de kan göra något åt situationen. ”Pay it forward”. En behandlar andra som en vill bli behandlad själv.

Hur vi tolkar scenkonstens roll när det kommer till samhällsförändring och samhällsutveckling:

Camilla: Konsten är där och kommenterar samhället och utmanar människor att tänka å ena sidan och å andra sidan. Den bjuder upp till dialog, diskussion och till att konsensus får en mindre plats. Den kan också få oss att fly bort och ta oss in i fantasins värld för en stund.

Pelle: Scenkonsten har genom historien varit viktig för de styrande i samhället, vare sig den har bidragit till eller utmanat det rådande. Diktatorer har sett till att ta kontroll över scenkonst och kulturliv. Väl fungerande demokratier ser till att scenkonsten har både bredd och spets. Scenkonsten kan och behöver ibland vara en plats för humanistiska samtal. När det gäller just den här föreställningen blev det intressant att Bernardas hus var Lorcas sista pjäs, skriven samma år som han blev avrättad, skjuten i huvudet mot en mur, i den fascistiska våg som ledde fram till Spanska inbördeskriget och decennier av diktatur. Kopplingarna till vår egen tid var intressanta, då fascister tagit plats i våra demokratiska församlingar och då ifrågasättanden av de mänskliga rättigheterna normaliserats i den svenska debatten. I Sverige och i Europa har larmet om hotet mot demokratin ljudit sedan flera år. Om inte vi som är offentligt finansierade konstnärer tar uppgiften att reagera tydligt och med kraft på dessa hot - vilka kan då förväntas göra det?