Fågelvägen till vintergatan

Skådespelaren Ellen Lion Siöö om att arbeta under lekliknande förhållanden:

- Jag gillar såklart att ha kul på jobbet, men jag är lite kluven till att använda begreppet ”lek” kopplat till min profession som skådespelare. Jag gillar att arbeta metodiskt och systematiskt. Jag vill veta vad det är jag undersöker. Medvetenheten kring ingångspunkten i ett improvisationsarbete eller en lek är viktig. Alltså, vad det är jag ska bidra till att undersöka. Att bara dra igång ett undersökande repetitionsarbete med ett ”Vi bara kör lite”, det är inte tillfredställande för mig.

För att kunna jobba normkritiskt är det viktigt att kunna ta ett steg ifrån leken också. Om vi inte bara vill spegla utan också ifrågasätta mönster krävs reflektion för att inte reproducera gamla bilder. Leken blir ofta en genusmarkör. Det är särskilt tydligt när det gäller humor. Publiken skrattar lättare åt en kille som gör roliga saker, än när en tjej gör det.

Om mötet med en ung publik

- Det är viktigt att vara ärlig i mötet med barnen, varför vi är där och vad vi vill. Allt material vi får i mötet med barnen kommer ju såklart att filtreras av oss vuxna, det är ju omöjligt att göra en professionell föreställning annars. Men vi kan vara medvetna om det och fundera på hur vi själva ska förhålla oss till våra egna vuxna personer. Till exempel tänker jag att vi inte behöver vara vuxna som spelar barn, för att intressera barnen.

Lek på lika villkor

- Jag är lillasyster, och som barn fick jag ofta rollen som patienten i doktorsleken och elev i skolleken. Som någon slags ”lekbetjänt”. Det har jag även varit med om i professionella sammanhang, att till exempel ”serva upp” till någon annans skämt. Det handlar ju om status förstås. Ibland kan en känna sig tvungen att gå med på nån annans lek, och är det viktigt att vara överens kan det bli en kompromiss. Men är det lika kul? Jag tycker det är intressant med förhandlingen kring leken, ”Om du är med på detta, så kan vi testa din lek sen”. Men påtvingade lekar känns ju inte lika kul.

Leken som redskap

- I föreställningen Fågelvägen till Vintergatan spelar jag Buffy, vars mamma precis har dött. Buffy kunde inte prata om sin sorg, men hade ett stort behov av att känna. Hon skapade leksituationer för att få tillåtelse att känna. Hennes utsvävande berättelser om var hennes mamma nu kunde befinna sig ändrades flera gånger. ”Du ljuger” kanske vi som vuxna eller kompisar säger till ett sådant barn, men ur hennes perspektiv är allt möjligt och ordentligt genomlevt i leken.