Vad är smak?

"Hur hänger smak och kvalitet ihop, om alls? Är smak det snabba omdömet – det intuitiva, känslomässiga – medan kvalitet kräver fördjupning, eftertanke, kanske rent av kunskap?" Producent Lisa Gröön sorterar sina tankar.

Ett kontor i Uddevalla, mitten av mars 2017. Scenkonstbiennal i Norrköping i maj. Det är en evighet dit. Nu är det grått ute, en gläds åt varje solglimt. I maj är det vår. Kanske till och med sommar. En läser om föreställningarna som blivit utvalda och försöker orientera sig fram. Vilka ska en se? Hur väljer du? Vad har du för smak?

Fast just smak talar vi sällan om i förhållande till scenkonst. I alla fall kallar vi det inte smak. Vi kanske uppskattar en dramatikers tonalitet, en skådespelares virtuositet, en koreografs sätt att förhålla sig till normer och traditioner. Men skulle du använda ordet smak?

Visst har vi lättare för att prata om kvalitet? Och då är inte kvalitet ett direkt homogent begrepp, utan tvärtom väldigt subjektivt och innefattande många aspekter. En taklampa i näver kan ha mycket hög kvalitet i bemärkelsen hantverksmässigt skickligt utförd, av den allra finaste, primaste näver och med stolta traditionsanor till allmogekulturen. Jag vill i alla fall inte ha den över mitt bord. Den är inte min smak.

Jag gör mitt urval av föreställningar. Och säkert skulle någon kunna säga något om min smak genom att studera de val jag gjort. Själv är jag smakblind, om det kan tänkas heta så.

Ett tåg mellan Borås och Göteborg, slutet av april 2017. Osorterade tankar kring smak och scenkonst: Hur hänger smak och kvalitet ihop, om alls? Är smak det snabba omdömet – det intuitiva, känslomässiga – medan kvalitet kräver fördjupning, eftertanke, kanske rent av kunskap?
Vem bestämmer vad som är god smak? Känns det inte som att det är en stor risk för elitism i definitionen?
Är det lättare att peka ut det som är dålig smak? (Varför låter ”bad taste” mycket klatschigare och mer definierande som begrepp – är det för att det är från populärkulturens USA?) (Ordet kvalitet stammar för övrigt från latin.)
Är det bara i det estetiska uttrycket som en kan tala om smak eller finns det god/dålig smak även i valet av tematik?
Kan en öva upp sin smak, lära sig att gilla sånt en inte gillade förut? Som när jag lärde mig att äta mörk choklad. Fast jag tycker fortfarande att Schweizernöt är den godaste.

Så dyker ett tips upp i mitt Facebookflöde. En podd från Dramaten, visserligen med några år på nacken, som handlar om kvalitet i scenkonsten. En av samtalsdeltagarna är Lars Ring, recensent på Svenska Dagbladet. Han är dessutom ordförande i urvalsjuryn till Scenkonstbiennalen.

Juryn har haft som uppgift att genom sitt urval ”spegla hela bredden inom svensk scenkonst med föreställningar som riktar sig till barn, unga och vuxna. Produktionerna ska hålla en hög konstnärlig kvalitet och vara särskilt intressanta till form och innehåll eller för scenkonstens utveckling. Urvalet ska göras med strävan efter god representation beträffande genus, mångfald och geografisk spridning.” Ingenting om att tillfredsställa alla smaker. Undrar om de har tillfredsställt sina egna?

Ett köksbord utanför Göteborg/ett telefonsamtal med Stockholm, början av maj 2017. Jag ringer Lars Ring. Nej, de har inte pratat om smak i juryn, säger Ring. Han säger att han aldrig kan vara objektiv när han tar del av ett scenkonstverk, men att han tycker att han i sitt arbete som recensent ska se bortom personlig smak. Visst finns det sådant han tycker är roligare att se – han gillar det teatrala, när konstnärerna vågar ta ut svängarna – men han ser hellre förtjänster än brister i de föreställningar han skriver om och han försöker att i sina recensioner guida rätt publik till rätt föreställningar. Som när han ganska nyligen skrev att ”här /…/ saknas all god smak”, och menade det på ett positivt sätt – då visste han att det skulle appellera till en viss sorts publik. De som förväntade sig den konventionella, borgerliga teatern skulle inte gå dit.

Kan en öva upp sin smak, lära sig att gilla sånt en inte gillade förut? Som när jag lärde mig att äta mörk choklad. Fast jag tycker fortfarande att Schweizernöt är den godaste.

För det är just det som anses vara den goda smaken, resonerar Ring – traditionen från Strindberg via Bergman till Norén. Den psykologiska realismen, ”den borgerliga familjen som sprattlar i sina egna nät”. Den dåliga smaken då, undrar jag. Ring anser att den flyttat in i TV:s dokuformat, där knasiga människor visas upp, som ett slags skäggiga damen anno 2017, inte för att vara folkliga, utan för att det finns andra som tjänar pengar på det. Och här finns ett klassperspektiv kring det som kan kallas smak, men Ring menar att teatern verkar ointresserad av att kännas vid det.

Det är viktigt att det finns en bred variation av scenkonst, säger Ring, olika arenor, olika höga trösklar. Jag säger att jag hört att munnens smaklökar behöver smaka på något 20 gånger för att vänja sig vid en ny smak. Ring säger att 20 gånger kanske är lite mycket men att det krävs mod att beträda nya sociala rum. Att det finns de som skulle kunna säga ”Dramaten – nej, dit går jag inte” med betydelsen att det inte är deras smak.

Vi avslutar ett långt samtal med att konstatera att publiken är olika, smaken är olika, produktionerna är olika – det finns nåt för alla!

Några dagar senare: ”Framför ögonen på en smaklös recensent”.

Ett tåg mellan Lidköping och Herrljunga, mitten av maj 2017. Min syster rekommenderar en bok hon just läst. ”Åh, det är den med det snygga omslaget!” säger jag.

Jag väljer ofta böcker utifrån deras omslag. Det typografiska och bildmässiga ger mig en känsla för språket och atmosfären i boken. En författare jag pratade med en gång blev snudd på förfärad när hen hörde detta. ”Det är ju förlagets presentation – inte mitt verk!”. Jag tror att jag tänker att någon har hjälpt mig göra en tolkning av verket och signalerar detta genom ett annat uttryck – fast förhoppningsvis med samma känsla och estetik. Det måste väl kallas smak? Jag har till exempel funnit Anja Snellmans författarskap för att omslaget till Rädslans geografi, gjort av Lotta Kühlhorn och Helena Davidsson Neppelberg, var så snyggt. Min syster säger att hon till och med kan välja nyutgåvor av klassiker på grund av deras snygga omslag. Perhaps you can judge the book by it´s cover.

Jag kommer på att när jag pratar om böcker säger jag att de smakar, ofta i jämförelse med en annan bok eller ett annat författarskap. Men jag kan inte säga vad det är de smakar, jag saknar en terminologi för konstnärlig smak.

Utanför tid och rum. Ett försök till definition av smak: Ett medvetet förhållningssätt till dominanta estetiska/moraliska normer och idéer.

Samma köksbord som tidigare, slutet av maj 2017. Post-biennal. Vad kan jag säga om min scenkonstsmak, efter att nu ha sett de föreställningar jag valde i mars?

Att jag tycker om scenkonst som är som en smaskigt grön prinsesstårta med en ros på – och en liten pillemarisk larv bland rosens kronblad. Smaken är överraskande nog kola med ganska mycket salt. Och det går att äta riktigt mycket utan att bli äckelmätt.

Vad har du för smak?

Text: Lisa Gröön, producent Regionteater Väst