Hallå där, dramapedagogen!

Hallå där, Helena Wilén!

Du jobbar som dramapedagog på Regionteater Väst, vad gör du?

- Mitt huvudfokus är att publiken ska ha det så bra som möjligt och kunna ta del av vår scenkonst på ett bra sätt. Som dramapedagog är jag ingenting utan min grupp. Många av de verktyg jag använder bygger på deltagare som på olika sätt ägnar sig åt socialt samspel. Jag jobbar med ett slags mellanmänskligt ludd, skrattar Helena.

Vilka tankar har du om lek?

- Jag tycker det är viktigt att barn får använda sig av leken, att de får möjlighet att öva sig i den praktiska kunskap som leken ju är. Man behöver träna sig i var gränsen mellan lek och allvar går, eftersom det råder olika regler i de olika situationerna. Ibland behöver en vuxen hjälpa till på traven, men det måste hela tiden vara på barnens villkor. Lek kan dessutom ha en själsligt läkande process, till exempel för barn i kris. Det kan vara otroligt skönt att förlora sig i skratt, lek och fiktion.

Vad tänker du om lekens förutsättningar?

- Leken behöver ett rum. Det är därför teatern och leken står varandra så nära: det som sker i det här rummet är på låtsas. Dessutom måste de som är med i leken uppnå ett visst mått av koncentration. Och slutligen en rejäl dos lust! Även om man leker begravning, så behöver det finnas en lustkänsla i det.

Vad kan en scenkonstupplevelse ge i relation till lek?

- Scenkonsten kan inspirera till egen lek. Det behöver inte vara ämnet specifikt som sätter igång den, utan vad som helst som skapat igenkänning. Innehållet, formen, vilka som stod på scen, eller bara att vi gjorde något roligt tillsammans.

Jag tycker mycket om när vi interagerar med vår publik. När det fungerar bra skapar vi ytterligare en dimension. Barnen kan plocka in sig själva i det som sker i rummet här och nu och få en annan relation till karaktärerna. Även om föreställningen egentligen är lagd, kan publiken uppleva att det är en enda lång improvisation som de är en del av.

Berättat för Ida Svanberg