Att skriva med barn

Christofer Bocker om en skrivprocess som berikas av mötet med barn:

Jag tycker om att skriva för barn, men ännu mer tycker jag om att skriva med barn. Processen från tanke till manus kan se väldigt olika ut. För mig är det viktigaste att det handlar mer om möte än regler, att inleda arbetet med inställningen att jag nästan inte vet någonting, alls.

Juni 2015. Under flygplanskroppen dyker grönskande kullar upp. Moldavien. Jag följer Clownföreställningen "Floare" en dryg vecka för att inspireras och finna material inför arbetet av Love Bombing. Jag försöker ta intryck av det som sker hos publiken, prata med barnen, deras tankar kring föreställningen de just sett. Några grundtankar om omsorg och kärlek som tema uppstår. Ensemblen till Love bombing som delvis består av de som spelar i Floare träffas och pratar i en hotelllobby i Chisinau, vad ska det handla om? Vad är kärnan i vad vi vill berätta? Någon röker på bordet intill. Jag tänker på den lilla flickan som tyst satt intill mig på bänken, när jag skrev ner några funderingar efter en föreställning någon dag tidigare. Jag ser scenen på avstånd. Närhet och kontakt i tystnad. När jag skrivit färdigt reste hon sig, pekade på en bänk intill, hoppade mellan bänken vi satt på och bänken intill. Jag applåderade, hon skrattade och sprang iväg.

Efter en av de sista föreställningarna, på ett boende för unga som varit hemlösa, så stannar jag kvar efteråt och pratar med barnen. Förklarar ungefär var jag befinner mig i mina tankar kring Love Bombing och frågar vad de tänker kring det. Någon tycker att det bör vara med en papegoja, att det är bra om det handlar om att ta hand om den som är liten. De pratar, fyller på varandras tankar, det blir som jag ofta upplever de fria samtalen med barn, uppsluppet och koncentrerat på samma gång. Allvarligt och lekfullt. Så som jag uppfattar barns lek, är det inte på allvar så är det ointressant.

Tillbaka i Sverige pratar och skriver vi vidare, vi vuxna, om vad och hur föreställningen ska vara.

Sommaren fortsätter. Jag låter en grund av tjugo frågor utgöra riktning av samtal med barn under tidig sommar. Jag träffar barn i målgruppen och något äldre, en och en, skapar en intervjuliknande situation, där de har möjlighet att ändra riktning på samtalet om det faller sig så. Jag tänker att vi leker. Efter samtalen med barnen går jag igenom svaren på de frågor som rör kärnan i föreställningen, och tänker igenom vad övrigt som kommit till i mötet med barnen.

För mig är det viktigaste i ett arbete som ska utgå från mötet med andra människor att vara lika öppen för deras tankar som för mina egna. För att skapa förutsättningar för ett möte där jag inte kommer med en färdig plan för vad jag vill fästa mig vid, lyssna till, så undviker jag att förbereda mig med allt för mycket frågor. Jag försöker utgå ifrån några grundfrågor som sedan kan utvecklas till ett samtal. Där den jag talar med har lika stora möjligheter att ta ut riktningen för samtalet som jag har. Jag tänker åter på leken som en metafor för samtalet jag söker. Maktbalansen är sällan så skör och balanserad som under två barns lek.

  • Foto: Alex Hinchcliffe
  •  

När jag skriver för barn upplever jag det som en absolut nödvändighet att osäkra makt och föreställningar i mötet med de jag samtalar med, de som deltar i skapandet av manuset, annars är risken stor att det är jag som fälls ut i texten, inte jag och den andre.

Jag skrev korta scener. Fragmentariska texter. Blandade orden och tankarna. Sedan var det dags att möta barn igen. Nya grupper. Vi läste tillsammans. Jag frågade dem vad de hade hört? Vad handlade de om? Vad tänkte de? Vi provade att göra ändringar. Läste igen, vad hände då? Jag gick igenom materialet med de andras tankar och idéer surrande i huvudet medan jag redigerade, skrev nytt. Så träffade jag nya smågrupper, inte mer än fyra åt gången. Som så många gånger tidigare insåg jag att delar av det som jag var osäker på, hade funderat på att avlägsna, "det är nog för svårt", "det är intressant men förmodligen obegripligt när de är så små", visade sig vara fördomar från min sida, dessutom var det sådant som någon kunde säga "Nej! Ta inte bort det, det är ju det sorgligaste av alltihop! Det måste vara kvar."

När jag slutligen var färdig med de planerat fragmentariska texterna läste jag igenom dem med några av barnen som varit med det allra första. En tioåring klappade mig på axeln: "Det blev bra det här du. Det trodde jag inte när du bara kom och satt och inte verkade ha nån koll förra gången."

Jag tänker att öppenheten i mötet med andra är grunden för gemenskap, där det innan bestämda måste ge vika åt det nuvarande, låta erfarenheten av att vara människa vara vad som styr vårt handlande. Så snart regler anses viktigare än mötet så balanserar de som möts inte längre mot varandra, de befinner sig då istället på var sin sida om fördomarnas avgrund och balanserar mot förintelse.

Läs mer om
Regionteater väst