- Är du kille eller tjej?

Susanne Hägglund, publikvärd och rekvisitör på Regionteater Väst, skriver om vikten att få vara sig själv och passar på att besvara frågan ovan.

Nästan varje gång jag är publikvärd får jag den frågan. Jag passerar oftast som kvinna men barn har en förmåga att se mer än det yttre. Eller så vågar de helt enkelt fråga på ett helt annat sätt än vuxna.

Första gången jag fick frågan här på Regionteater Väst, visste jag inte vad jag skulle svara. Fick jag verkligen berätta för den här lilla sjuåriga pojken med stora ögon och konfunderad min vem, eller vad, jag verkligen var? Vad var teaterns policy? Tänk om jag skadade barnet för livet? Eller om föräldrarna blev arga? Så jag log, mumlade något otydligt och sedan var ögonblicket över. Men jag skämdes. Djupt in i själen skämdes jag för att jag var den jag var. Inte på riktigt. Ingen riktig kvinna.

Min strategi blev att göra som jag alltid gjort, ta på mer smink och bära ännu kvinnligare kläder. Det hjälpte inte. Jag fick frågan ändå.

Till slut vågade jag prata med en av mina chefer och fick rådet att vara ärlig mot barnen förutsatt att jag ville. Tack och lov, jag fick finnas! Jag sågs till och med som en tillgång på arbetsplatsen tack vare min bakgrund och min könskorrigering.

Vid sidan om jobbet på Regionteater Väst är Susanne Hägglund även konferencier, glamourdrottningen Da Suss, visual merchandiser samt föreläser om norm, kön och transfrågor under namnet TransParant.

Men vad är egentligen tillåtet att visa för barn? Vilka får lov att finnas i våra foajéer, på våra scener, eller i andra miljöer där barn vistas? Är det till exempel ok med tatueringar på en publikvärd? Hur är det om det är en tjej som har många synliga tatueringar eller om tatueringarna sitter på en kille med lång hästsvans och bikerväst? Och piercingar i ansiktet? Ok eller inte? Gäller det gamla uttrycket ”hel och ren” fortfarande? Hur blir det då med trasiga jeans när modebilden nu förespråkar sådana? Får en lov att ha det som publikvärd? Kanske för barn, men hur är det för en vuxen publik? Är det olika beroende på ålder och bakgrund på publiken? Utgår vi från att barn ska vara mer toleranta och öppna för olikheter enbart på grund av sin ålder, eller bemöter vi dem på samma villkor som en äldre publik? Är det tillfället som skapar vad som är ok, gångbart och norm?

Jag arbetar även som rekvisitör och går då omkring i svarta snickarbyxor. Det är spännande med klädkoder. Gör kavajen att en blir mer tagen på allvar om en är ekonomichef än om en går klädd i en tröja med reklamtryck på? Är producenten mer pålitlig om den är uppklädd än om den ser ut som en skogsmulle i Helly Hansenjacka? Blir jag som tekniker mindre skicklig om jag har ett stort strasshalsband och tiara till snickarbyxorna? Vi behöver nog alla skakas om ibland i våra föreställningar. För vem är det som bestämmer vilka som är ok att visa upp, vilka som får finnas? Och vem bestämmer egentligen hur mycket glitter en får ha på sig?

I mitt förflutna har jag spenderat mycket tid inom klädbranschen i olika befattningar. Jag har varit säljare i butik, arbetat med marknadsföring, design och inköp på huvudkontor. Nu senast var jag butiksdekoratör, eller visual merchandiser som det också heter, på ett stort kedjeföretag. Jag har aldrig fått frågor om min könstillhörighet av vuxna kunder, det var ju det där med att våga fråga. Mina arbetsgivare har heller aldrig sett det som ett problem så länge jag sett ”normal” ut. Deras önskan var att vi på golvet skulle bära de senaste trenderna som företaget tagit fram, för att inspirera våra kunder till köp. Jag älskar kläder och har alltid varit snabb på bollen när det gäller trender eller att skapa egna trender, men här blev det svårt. Jag som har en större kroppsbyggnad kunde inte ha de kläder som kom in i butiken varje vecka. Storlekarna slutade på 44 el 46. Jag drog 48, 50 eller 52 beroende på snitt och passform. Visst, det fanns en plus-sizeavdelning, eller tjockrutan som den kallades i folkmun, men den var inte särskilt trendig och framåt. Jag gick alltså omkring och blev påmind om hur fel och icke-önskvärd jag var dagligen, trots att jag numer var en ”riktig” och ”normal” kvinna. Tänk er vad det gör med en människas självkänsla. Och tänk er sedan vilken skillnad det är att helt plötsligt bli eftertraktad som konferencier för Uddevalla Pride eller musiktävlingen Musik Direkt/Imagine just beroende på vem jag är och mitt estetiska uttryck.

På Regionteater Väst i Uddevalla där Susanne Hägglund jobbar är dessa tre oftast publikvärdar: En svenskfödd femtioårig cis-kvinna med normal kroppsbyggnad, kanske något längre än en genomsnittlig kvinna. En tjugoettårig vältränad fotbolls- och danskille med tatueringar och utomnordiska föräldrar. Och så Susanne då, en fyrtiotreårig svenskfödd person som korrigerat sitt kön från man till kvinna, med kroppsstorlek modell större, typ tjock, och med en förkärlek för glitter. En hyfsad spridning.

- Jag har varit kille, men nu är jag tjej.

Så svarar jag numera barnen som frågar. Svårare än så är det inte. Jag finns. Jag existerar i världen, precis som de, så varför hymla och låtsas som om världen bara består av företrädesvis vita, medelklass, cis-kvinnor* och cis-män*? Visst, jag blir fortfarande lite stressad och känner mig osäker när frågan kommer upp, men jag hoppas att min öppenhet ger en chans till förståelse hos de jag möter och hjälp till de som behöver någon att identifiera sig med. Kanske känner de sig som något annat än de förväntas vara? Kanske har de en pappa som också har blivit kvinna? Kanske behöver de bara se en annan sorts kropp än den vi alla pumpas med dagligen? Jag saknade en förebild när jag skulle genomgå min transformation, men även under min uppväxt. Det är därför jag tänker fortsätta se mig som en present till världen och att jag ger barnen en gåva genom att bara vara jag.

Text: Susanne Hägglund, publikvärd och rekvisitör Regionteater Väst

*Cis-person, person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen.

Läs mer om
Regionteater väst