Kostymen som motstånd

Ulrika Kärrö delar med sig av vad som rör sig i hjärnan på en Kostymateljéföreståndare.

Att designa kostym för en scenkonstföreställning är alltid både lustfyllt och lätt ångestskapande. Vem är jag att göra det här påståendet om världen och människorna i den? Publiken kanske känner igen sig eller någon annan, eller tar avstånd från hur karaktärerna är klädda. Att kostymerna på skådespelarna befinner sig på scen, blir ett fysiskt påstående. Det går inte att bortse från kostymerna. Att vår publik är unga personer som oftast inte valt att se föreställningarna på eget initiativ är också ett faktum som måste behandlas med respekt. Hur kan kostym göras för att ge publiken den bästa och mest utmanande upplevelsen?

Teaterkostymen måste förhålla sig till flera saker; dels är den ett arbetsredskap för skådespelaren att utveckla sin karaktär i, dels är den ett fysiskt skydd. Ett skydd mot värme, kyla, svett och skador. Den ska överensstämma med scenrummet, hjälpa berättelsen och samtidigt vara ett eget konstnärligt uttryck. Kostymörens, skådespelarens (scenografens och regissörens) tankar om estetik, kropp, mode och stil kan spela roll, men också att publiken uppfattar kläderna på ett helt annat sätt än vi tänkt, att publiken har en annan förförståelse.

Jag har länge varit intresserad av hur kläder och människor påverkar varandra. Innan jag började med teaterkostym, läste jag etnologi och skrev min C-uppsats om hur kön görs i hur vi pratar om mode och kläder. När en av våra konstnärliga ledare Lars Melin presenterade Regionteater Västs nästa tema "motstånd" och bjöd in Per Herngren* att föreläsa om civilt motstånd och ickevåld för oss på Regionteater Väst, satte mina tankar kring kläder och världen fart igen.

Jag har nu läst Per Herngrens bok "Mode och motstånd" (2016), där han tillsammans med modeforskaren Otto von Busch diskuterar om ickevåldsmotstånd och kläddesign. Herngren och von Busch visar på en platt världsbild som inte erkänner makthierarkier. Makt är bara försök att upprätthålla en viss form av ordning, men kan endast möjliggöras genom människors lydnad.

Likt bakterieansamlingar i ett provglas, trängs människor och samhällen på samma yta, i olika utbredning. Allting sker i ständig friktion mot allt övrigt och genom upprepning över tid sker också förändring. Människor och ting är närmast likvärdiga aktörer i denna värld, "tingen blir medaktörer". Det är i ytorna som kontakt uppstår mellan oss och där både styrka, motståndskraft och sårbarhet finns. Det är här som kläderna blir intressanta som ytskikt som verkar både inåt bäraren och utåt omgivningen. Kläderna kan fyllas med en form av magi, en kraft att framställa oss med viss status, att vi blir en typ av person i ett visst plagg.**

Kläderna utgör det ytskikt där kommunikationen sker både utåt och inåt.

Idén om att en person kan uttrycka något genuint äkta inre, innan för ytan, motsägs av att vi aldrig existerar i ett vakuum, utan påverkas av allt föregående och pågående i vår omvärld. Kläderna utgör det ytskikt där kommunikationen sker både utåt och inåt.

Kläder formar och normerar bäraren rent fysiskt. Mönsterkonstruktionen är troligen byggd utifrån idén om en kropp (med ett utav två kön), vissa mått som anses normala, att den går på två ben och har två armar. Plagget har en form och stelhet som gör oss medvetna om vissa kroppsdelar som midja, höfter, bröst, kön.

Hur skulle då kostym kunna göras och användas praktiskt för att göra motstånd mot sådana normer? Herngren säger att varje form av motstånd, eller revolution, måste utformas så liten att den kan uppnås direkt i en performativ eller proaktiv handling, som direkt initierar lösningen. Är det möjligt att i kostym och kläder iscensätta en alternativ ordning?

Vi som jobbar med teaterscenen har ett priviligierat utrymme att göra just detta; iscensätta och pröva alternativa ordningar. Lösa upp tvingande normer. Enligt Herngren går det inte att försöka ställa sig helt utanför, att gör "anti-mode". Detta försök blir bara en reaktion på rådande normer och befäster dem än mer. Vi agerar aldrig fristående från omvärlden. Men vi kan börja där vi befinner oss och bara förskjuta perspektivet en smula.

von Busch talar om att vi bör "söka efter sprickor och nya konturer, nya skärningspunkter"**. Vi kan leka med uttryck och former, queera kläder och dess användning. En möjlighet är att "hacka" kända märken och stilar. Identifiera deras koder och producera likadana, fast annorlunda "plagiat". Eller så kan vi ta bort koderna från plaggen.

Att arbeta med så socialt och ekologiskt hållbara material och produkter som möjligt, och att återanvända plagg från second hand, är en grundläggande nivå att börja på, om än inte helt problemfritt. Vi skulle kunna blanda ihop stilar, byta märken, vända dem ut och in. Vi skulle kunna sätta samman befintliga plagg till helt nya.

Att dekonstruera grundmönstermallar känns lustfyllt; att bryta bystlinjens raka linje och låta den snirkla iväg till en ny oanad form, kanske med nya användningsmöjligheter. Istället för att utgå från den stående heteronormativa kroppen. Kan vi göra den liggande? Sittande? Eller utgå från helt andra varelser och former när vi tänker ett plagg.

Att drapera plagg ger många spännande möjligheter och variationer som t ex i Nakamichis*** böcker om mönsterkonstruktion. Vad kan en mer tänka sig? Utmana sig att skapa kostym utan vissa sinnen, t ex förbundna ögon, bara känsel?

Ett sätt kan vara att låta kostymen vandra mellan karaktärer på scen, att de får nya betydelser på nya kroppar. Kanske inte bara klä skådespelare, utan även saker och ting på scenen.

En sådan enkel detalj som att klä en, vad som uppfattas som, manskropp i kjol har jag varit med och gjort i ett tiotal olika uppsättningar de senare åren. Och det ger ännu blandade reaktioner hos publiken. Det är nog bara att fortsätta, tills det blir en helt vanlig ordning. Jag tror att dessa angreppssätt breddar och ger förnyad inspiration till kostymen som uttrycksform, fler variabler helt enkelt. Jag anser att vi bör jobba med en så stor konstnärlig palett som möjligt. Det har skett under lång tid inom teaterkostym, före idag, men varje gång är ett nytt steg, en så liten revolution att den ryms på vårt turnémått med ett scenrum om 7 X 9 meter eller i varje åskådares upplevelse.

Målet är att för varje person som ser en föreställning, presentera en förebild och inspiration för hur en kan vara en "rörlig människa" som en kollega uttryckte det. Helt fria är vi aldrig, enligt Herngren. Vi är länkade till och beroende av varandra. I ett vakuum skulle vi inte vara någonting alls. Men vi kan vara rörliga. Vi kan prova, leka med och navigera i den mängd av stilar, plagg och material som har funnits, finns och kommer finnas. Makten i kläder är ATT GÖRA. Och vi kan göra det tillsammans.

Text: Ulrika Kärrö, Kostymateljéföreståndare Regionteater Väst

*Per Herngren som utbildar i icke-våld, civil olydnad, konflikthantering, författarskap och är kanske mest känd som plogbillsaktivist.
** Från boken "Mode som organisationsprocess av ett samhälle" (Herngren/ von Busch, 2016).
*** Tomoko Nakamichi ”Pattern magic” 2005- 2012 (3 delar) innehåller spännande variationer av mönsterkonstruktion.

Läs mer om
Regionteater väst