Att göra dansande konst är ett måste

Camilla Ekelöf avslutar sitt uppdrag vid årsskiftet efter sju år. Hon har varit den första konstnärliga ledaren för dans sedan Regionteater Väst renodlade sin verksamhet med ett danshus i Borås och ett teaterhus i Uddevalla.

Kommer du ihåg vad dina förväntningar var när du började som konstnärlig ledare?

- Jag hade en tydlig bild av vad mitt arbete skulle innebära. Innan jag började förändrades ju uppdraget. Boråshuset skulle fokusera på dans, och den unga publiken. Det handlade om att sprida och kommunicera dans. Jag förstod att det var en uppbyggnad av något. Den första dansensemblen kom till Älvsborgsteatern 1998, så det var ju såklart inte helt nytt. Det som varit tidigare var en grogrund för det som skulle bli.

- Vi måste göra mycket, tänkte jag då. Att profilera scenkonsten för barn och unga, göra danshuset känt i staden och omvärlden. Det är då man finns. Det är min erfarenhet – gör man så finns man. Ambitionen var att öppna huset och göra det tillgängligt för så många som möjligt.

Vad tänker du idag om det öppna huset?

- Vi gör det när vi får till det. Vi har haft flera residens, Art of Spectra, Spinn, ilDance till exempel och till hösten Christina Tingskog för att nämna några. Vi har också samarbetat med Ashtar dans, vi har guidade turer, skapande skola projekt och provpubliken kommer hit. Jag hade önskat att lokalerna var större, att vi hade ytterligare en scen till exempel.

  • Foto: Regionteater Väst

- Jag kommer själv från en frilansarbakgrund. Jag vet hur det är att vara på andra sidan. Det betyder mycket att få vara del av en gemenskap, en arbetsplats. Vi har dansare utifrån som kommer hit och tar klass. Det är bara att höra av sig och komma!

- Ibland kan jag uppfatta, inom branschen, att det finns idéer om att institutionen begränsar konsten. Men institutionen har aldrig begränsat mig. Möjligheter finns hela tiden, och här finns stor kunskap och vilja att dela med sig.

Hur ser du på uppdraget att rikta sig till den unga publiken?

- Det jag upptäckte var att när vi blev synliga för branschen, då blev publiken också synlig!

- Jag har insett att det uppdrag vi har är så demokratiskt. Det riktar sig till alla barn. Det vi presenterar når inte bara en viss samhällsklass som har råd och kan ta sig till scenkonsthusen. Skolpubliken innebär alla barn! Ibland kan de vuxna vara ett problem, eftersom de gör valet åt barnen. Skolornas strukturer är svåra att komma igenom. Jag uppfattar det också som att det blivit tuffare i skolornas uppdrag också, vad de ska göra. Föräldrar har misstro till skolan och kommer längre in i klassrummet, ställer krav. Sedan jag insåg det perspektivet har det varit publiken som står i första rummet. Vi representerar deras rätt att se dans.

Vilken typ av danskonst får publiken av Regionteater Väst?

  • Koreograf Camilla Ekelöf och scenograf Tomas Sjöstedt assisterar vid affischfotografering av Kryp.
    Foto: Regionteater Väst

- Spännande, intressant och olika!! Det är en plikt att inte välja lika. Inte bara ”fin” dans. Jag har aldrig gillat det elitistiska. Jag har medvetet valt gästande koreografer som står för helt olika typer av konst. Vi har samarbetat med andra kompanier också, Gottsunda Dans och teater, GöteborgsOperan och Norrdans till exempel. Vi har utvecklat det interaktiva – det vi erbjuder är på riktigt, som en motvikt till en skärmupplevelse. Att fantasin får vara i ett rum där vi alla är tillsammans. Att det är olika är också viktigt för våra danskonstnärer, för att utvecklas. Det är inte helt lätt att hitta rätt dansare till vårt kompani. Det ska vara någon som klarar av alla perspektiv. Hen ska verkligen ha ett intresse för och vilja ha en dialog med publiken. Jag tror det kommer från mig, jag driver det hårt. Jag har haft turen att vara på en plats där man litar på mina visioner. Och samtidigt har jag inte bara tänkt på min avdelning. Det ska vara utvecklande för alla!

- De projekt vi har gjort har varit lärorika och på så vis utvecklat oss och verksamheten. När det har varit negativa upplevelser, till exempel i konflikter, har det också blivit tydligt vad vi står för. Jag är glad och tacksam över alla konstnärer som har varit här och bidragit.

Hur ser du på din roll som koreograf?

- Min roll som koreograf har stått på undantag, jag har försökt lära mig vad den här konstnärliga ledaren gör (skratt). Jo, men jag har en förmåga att prestera i pressade lägen. Jag har sällan lagt upp en plan eller haft tid för förberedelser, jag jobbar rätt intuitivt. Människorna jag jobbar med är vana vid att jag släpper in när jag vill och stänger ute när jag behöver det. Ibland låter jag saker vara för att vara i dialog med mitt inre. ”Varför?” är ett ledord för mig. En sak som har varit roligt här är att få utveckla det teatrala, det har känts mer legitimt för en barnpublik. I Lilla Spöksonaten gjorde vi mycket karaktärsarbete. Dansarna som har varit här länge har fått träna mycket på det och bär en historia av gestaltning.

- I På Gränsen tog jag ett steg i mitt eget konstnärskap. Jag vill ta upp det som händer i omvärlden och med människorna. Jag är privilegierad och har möjlighet att vara någon annans röst. Kanske kan jag inte förändra världen, men jag kan påminna människor om vad som sker. Att överraska och underhålla är kul, men jag nog en djupare person än många tror.

  • På Gränsen
    Koreografi Camilla Ekelöf, Scenografi och kostym Tomas Sjöstedt
    Foto: Unn Tiba
  • Lilla Spöksonaten
    Koreografi Camilla Ekelöf, Scenografi och kostym Tomas Sjöstedt
    Foto: Håkan Larsson

- Jag har valt att jobba nära Tomas Elfstadius som är vår kompositör och musiker här, och även med Tomas Sjöstedt, scenograf och kostymdesigner. Vi tillsammans har skapat en röd tråd för flera av våra föreställningar. De har varit mycket viktiga för mig och har blivit en del av Regionteater Västs signum.

- Min bild av vad andra tänker om mig är nog att jag är folklig och traditionell. Jag håller på med rörelse. Det är en del av mig. Jag tycker kroppen ska användas och få vara ett eget språk. Särskilt just nu tycker jag att det pratas otroligt mycket, och om samma saker, fast det inte är så klart vad det betyder. Det talade och skrivna språket går så fort. Vi i samhället är i någon slags koncensus, undviker att ta vissa beslut, begränsar oss, är rädda. Men kroppen har hela tiden en tolkningsmån. Att göra dansande konst berikar en själv som utövare, men även de som är åskådare.

Det finns ett stort samhällsengagemang på teatern. Kan du berätta om det?

  • Ashtar Dans
    Foto: Bengt Wanselius
  • DDI
    Foto: Regionteater väst

- Ja, vi har ju till exempel gjort MOVE-projektet. Många från teatern åkte med till Tanzania där vi spelade och utbytte erfarenheter. Det var en viktig upplevelse att dela och en inblick i vad dansen kan vara för människor. Vi har samarbetat med Visa2Dance och Aloyce Makonde och Fujo Makaranga. Vi hjälpte till att starta gruppen DDI med unga streetdansare. Det går knappt förstå hur mycket de har delat med sig av till oss. Det är en erfarenhet som har format oss i vad vi tycker är viktigt.

- Jag lärde också känna Faisal och Chaucat från gruppen Ashtar dans. De kommer från Syrien och var hos oss på praktik. Eftersom det finns ett stort engagemang för människor gick det att implementera samarbetet i huset och i uppdraget, även om det ligger lite utanför vår ordinarie verksamhet. Denna typ av projekt gör att vi blir ännu bättre på att ta emot vår publik.

Vad har danskonsten för utmaningar?

- Vi behöver fortsätta att utbilda både arrangörer och scenkonstbranschen om danskonst, vad dansare har för rättigheter och behov och varför. Det finns en oförståelse, till exempel angående värme i lokaler vi gästar på turné. Vi hade en fin workshop med arrangörer där de fick vara med på klass, de fick se tekniken riggas och vi pratade om golvets betydelse. Det var väldigt lyckat! Jag gillar att dela med mig av det, jag menar, jag kan ju detta, men inte hur en sjuksköterska på ortopeden jobbar.

Hur ser du på den närmaste tiden framåt, för egen del och för teatern?

- För egen del vill jag nog finna min sanna konstnär. Jag har påbörjat en utbildning, en master på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Det är ett sätt att identifiera mig själv och min röst. Jag är ju intresserad av vad som händer på golvet, jag reflekterar hela tiden och relaterar det till det som händer ute i samhället. Jag ser världen genom kroppen och vill beskriva den med det verktyget.

- Jag hoppas att teatern ska ta nya steg och fortsätta ligga i framkant, att det ska bli fler dansare, att kompaniet får växa, och att det får vara olika. Den publik som vi möter ska inte behöva se elitistiska kroppar. Att det kan få vara en arbetsplats där man kan växa.

- Det känns roligt att lämna över för det finns en bra plattform, mycket erfarenhet. Men det går inte driva framåt om de ekonomiska villkoren inte förändras. Vi måste ha konstnärer som orkar vara i framkant. Vi levererar mycket och det är många lager och krav att arbeta med dans på det sättet vi gör. Utveckling kräver tid. Vår målgrupp ska få det bästa! Och det behövs fler scener!

Läs mer om
Regionteater väst