Det är hantverkarens uppgift att få dansaren och designern att mötas.

Intervju med Sara Nilsson, kostymateljéföreståndare Regionteater Väst i Borås.

- Kommer du att klara av det här då?
- Jaaadå!

Så lät Sara Nilssons intervju när hon som nybakad skräddare sökte ett graviditetsvikariat på dåvarande Älvsborgsteatern, som sedan blev Regionteater Väst. Hon berättar att hon svalde hårt när hon gick därifrån och undrade vad hon gett sig in på. Jobbet blev hennes och uppenbarligen har det gått alldeles utmärkt eftersom hon varit här nästan 27 år!

Hon har jobbat med både teater och dans under sina år på Regionteater Väst, vilket för samtalet in på skillnader mellan dans- och teaterkostym.

- Rörlighet, det är skillnaden, det måste vara funktionellt för rörelse. Annars kan alla material användas, förutsatt att de kan tvättas och tål svett. Kläderna slits väldigt mycket hårdare för dansare än för skådespelare, förklarar Sara.

Hon har gått kurser i mönsterkonstruktion speciellt för dans bland annat just för att lära sig att få in rörelsevidd i plaggen. Hon minns speciellt en kursledare, Tim Mårtenson, som jobbar med fjädrar och plymer, för hans generositet och vilja att dela med sig. Det är också något som kännetecknar Camilla Ekelöf, Regionteater Västs konstnärliga ledare för dans. Sara återkommer flera gånger under intervjun till just dessa egenskaper hos Camilla, generositeten och viljan att dela med sig.

Foto: Håkan Larsson

Att vara nära

Att jobba med danskostym innebär också att du måste våga gå nära folk, våga ställa frågor om bekvämlighet in på bara huden. Det gäller ju när en jobbar med skådespelare också, men dansare har en dimension till, en väldigt fysisk dimension. Det är, som Sara uttrycker det, som om kostymen blir väldigt fysisk. Att kläderna är en funktion som ska hjälpa dansaren på vägen oavsett konstnärligt uttryck. Sara fortsätter att berätta om hur viktigt det är att dansarna känner sig trygga med henne och i ateljén och att hon jobbar mycket för att skapa den tryggheten, bland annat genom att berätta exakt för dansaren vad det är som ska göras när hen är på provning.

- Jag har ju jobbat ett tag och vet att jag inte bara kan säga till en ny dansare ”Klä av dig!”, utan att det gäller att vara lite mänskligare, skrattar Sara. Men det är hennes uppgift att hitta en gemensam väg för både kostymörens och dansarens uttryck.

-Det är hantverkarens arbetsuppgift att få dansaren och designern att mötas.

Camilla kommer till Regionteater Väst

  • maFiljen
    Koreografi Camilla Ekelöf, Scenografi Maria Sjöstrand.
    Foto: Håkan Larsson

Första gången Sara arbetade med Camilla var 2009, året innan Camilla blev konstnärlig ledare. Då gjorde hon maFiljen där Maria Sjöstrand var scenograf. Strax därefter inleddes en omorganisation som innebar att teaterdelen skulle ligga i Uddevalla och att Borås skulle bli en renodlad dansscen.

- Det var en ganska tung tid med en del oro, några arbetskamrater försvann och luften gick liksom ur folk. Men så kommer Camilla in som ett ånglok, med siktet inställt långt fram på Regionteater Väst Dans och för in nytt syre. Då var det lätt att få bränsle och haka på det där tåget som med pondus och tillförsikt drev dansen framåt! Utan Camillas driv och arbete skulle Regionteater Väst Dans inte vara så stort och erkänt, både i Sverige och internationellt, som det är idag, säger Sara.

Vi har bett Sara ta fram tre produktioner som hon känner lite extra för.

Det är ett svårt val för det är en lång, skön lista med produktioner hon har att välja från och alla betyder mycket, men den första hon väljer är Flickan som försvann, en föreställning inspirerad av sagan om flickan med svavelstickorna.

- Jag har valt den här dels för att det är Camillas första uppsättning som konstnärlig ledare, dels för att hon tog med sig scenografen Tomas Sjöstedt hit och dels för att det var så oväntade kostymer. Kostymerna bestod av underkläder i gammaldags stil, tänk ribbstickade helkroppspyjamasar, korsetter och tyllunderkjolar. Tyllunderkjolarna blev så uppskattade av ensemblen att alla till slut fick varsin och de användes dessutom som rekvisita i en minnesvärd scen.

Flickan som försvann
Koreografi Camilla Ekelöf, Kostym och scenografi Tomas Sjöstedt

- Flickan blev mobbad av resten av karaktärerna och de satte på henne alla underkjolar en efter en uppefter kroppen vilket såg jättekomiskt ut men som samtidigt var helt fruktansvärt när en började tänka efter, säger Sara.

Det som var så oväntat med kostymerna var att föreställningen utspelades utomhus med is och snö, och trots det valde Tomas underkläder. Tomas hade ett annat lite oväntat önskemål till scenografin, nämligen en jättelik, vit ryamatta! Alla i personalen var tvungna att hjälpa till för att mattan skulle bli klar i tid. Det skapades stationer med färdigklippta vita plastband där folk kunde sätta sig och knyta så fort de hade en ledig stund över. Det hela blev ett slags terapeutiskt arbete för personalen. Det blev väldigt fint och förde samman alla igen efter den turbulenta tiden som varit.

- Det var helande att knyta mattan och ibland samlades vi allihop för knytträffar med fika, vilket var jättehärligt, minns Sara.

Flickan som försvann
Koreografi Camilla Ekelöf, Kostym och scenografi Tomas Sjöstedt
Foto: Håkan Larsson

Sara uppskattar verkligen att få jobba med Tomas, vilket hon fått tillfälle till många gånger, men hon tycker också att Camilla har varit fantastisk med att ta in olika scenografer, kostymtecknare och koreografer.

- Hon vill gynna många, hon är en generös människa samtidigt som hon vill utmana dansarna och ge oss alla nya erfarenheter. Genom sina val ger hon oss en utveckling och förkovring genom andra människors konstnärliga ambitioner och visioner.

Sara har, precis som sin kollega Lena Sandgren, fått pröva på att designa kostym till uppsättningar, vilket hon är tacksam för även om hon bäst gillar att utöva hantverket skrädderi.

- Det behövs väldigt många uppsättningar av varje kostym eftersom vi ligger ute på turné i stort sett hela tiden och det inte finns så stora möjligheter att få tvättat kläderna mellan föreställningarna. Det är ju samma för teaterdelen men skillnaden är att dansarnas kläder verkligen är BLÖTA in på bara kroppen.

Att använda sina gedigna kunskaper i skrädderi och tillverka många kopior av varje kostym fick hon verkligen tillfälle att göra i ett samarbete med Jenny Nordberg.

- Jenny har ett helt annat uttryckssätt än Tomas. Hon är mer in på minsta knapp och ger verkligen en utmaning till en skräddare, vilket jag gillar enormt mycket. Tomas är också nära i processen, men kan välja att köpa skjortor till exempel istället för att vi ska sy upp dem här hos oss.

Uppsättningarna Sara har valt ut är Jag, jag, jag, som Jenny gjorde med koreografen Minna Krook 2014, och Doppelgänger som hon gjorde tillsammans med koreografen Martin Forsberg 2012. Till Jag, jag, jag syddes fina långkjolar i tung ull, korsetter, byxor och jacka i sammet och allt skulle sys på riktigt, det var knappgylf och rubbet.

Jag, jag, jag
Koreografi Minna Krook, Kostym och scenografi Jenny Nordberg
Foto: Håkan Larsson

- Doppelgänger var en riktig utmaning med 12 uppsättningar kostymer med tre exemplar av varje plagg! Det var också ett spännande projekt eftersom det var ett samarbete med Norrdans. Sömnaden delades upp mellan husen, vilket ibland blev problematiskt eftersom en del av dansarna som hörde till Norrdans fanns i Härnösand, 90 mil bort, när saker behövde provas.

Doppelgänger
Koreografi Martin Forsberg, Kostym och scenografi Jenny Nordberg
Foto: Håkan Larsson

Det sista projektet Sara har valt ut är samarbetet med DDI, Dar Es Salaam Dance International, från Tanzania.

- Camilla har varit väldigt tydlig med att det är just ett samarbete och att det ska vara ett utbyte åt båda håll, inte bara ”nu ska vi åka ner till Tanzania och lära dem vad dans är”. Det var vårt gemensamma projekt, inte bara hennes, även om hon hade jobbat med dem först. Vi har åkt dit och de har varit här, vilket har varit helt fantastiskt, säger Sara och lyser.

Samarbetet har resulterat i tre uppsättningar. I MOVE2 var hela gänget från Tanzania här. I MOVE3, var Jessica Andrenacci och Tomas Elfstadius hos dem i Tanzania och filmade samt gjorde ljudinspelningar. Dessa användes sedan i föreställningen som spelades i Sverige. Den byggde på Barnkonventionen, vilket kändes extra bra med tanke på situationen i Tanzania.

  • MOVE2
    Koreografi Camilla Ekelöf, Kostym och scenografi Tomas Sjöstedt
    Foto: Håkan Larsson
  • MOVE3
    Koreografi Camilla Ekelöf, Kostym och scenografi Tomas Sjöstedt
    Foto: Håkan Larsson

Det sista samarbetet blev två uppsättningar i en, nämligen Kryp här i Sverige, med musik av Bohuslän Big Band, och Umdudu (vilket betyder kryp på swahili), med tanzansk musik i Tanzania.

  • Kryp i Tanzania med DDI
    Foto: Regionteater Väst

- Det var en otrolig resa. Vi var i Tanzania och hade workshops med barn. Vi hade sytt västar som vi tog med oss och provade ut på dansarna där. Alla dansare, både våra och DDI´s, fick en individuell väst. Det var så fint. Den enda skillnaden i kostymerna var att vi i Sverige också hade byxor som ändrade kroppsformen, och mössor för att göra dansarna så könlösa och skalbaggiga som möjligt.

  • Krypkostymer framifrån
    Foto: Håkan Larsson
  • Krypkostymer bakifrån
    Foto: Håkan Larsson

Att verka i världen

Sara berättar vidare att hon fått vänner för livet genom detta samarbete och att det är fantastiskt att kunna skriva med dem på andra sidan världen. Sara brinner för barns rättigheter och har nyligen varit i Etiopien där hon bland annat var med och delade ut barnkläder till femtio familjer. Hon berättar att det är så fint att jobba på Regionteater Väst just för att vi tar barn och unga på allvar och att det inte finns någon motsättning mellan arbetet här och det arbete som görs i till exempel Etiopien.

- Jag kan med stolthet berätta om vårt arbete för andra som jag möter och känna att jag är med och gör världen till en bättre plats, avslutar Sara med sitt varma leende innan hon skyndar vidare till ateljén igen.

Susanne Hägglund

Läs mer om
Regionteater väst